Ord och bild

När jag började skolan tyckte jag att det roligaste var att skriva och rita berättelser (det vet jag för det har jag skrivit i en gammal "mina-vänner-bok"). Svenska och bild blev de bästa ämnena. Sen när jag skulle utbilda mig till lärare var dessa två ämnen de som än en gång blev mina följeslagare. Ord och bild är det jag vill jobba med i mitt liv. I utställningen fick några av mina favoritdikter en visuell gestaltning. 

De hängde i utställningens flytande-tusch-stråk

I Folkviseton av Nils Ferlin. Denna dikt lästes på mitt och Simons bröllop. Den ger mig rysningar samtidigt som jag tycker att den ger en realistisk bild på tvåsamheten. Så tycker jag ofta att Ferlins dikter fungerar. Lite krassa men samtidigt skoningslöst vackra och rörande. Just denna bild hänger nu hemma hos mina svärföräldrar. Den passar bra där för personerna på bilden blev faktiskt ganska lika mina svärisar.

Epigram av Tomas Tranströmer: 

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få. Där tjänade han.
Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar och flög när ingen såg.
Han måste leva om sitt liv. 

För mig handlar denna dikt om ekorrhjulet. Vardagen som rullar på och som kan få en att glömma att leva. Den brutala frågan: Vart är du påväg och vill du dit?

En Fattig Trubadur skriven av Arne Pärson. Trubadurad av Cornelis. Om det materiellas förgänglighet. Du kan ingenting ta med dig dit du går. 

Gick Jag Allena av Nils Ferlin. Än en gång: krasst men vackert. Jag tycker så mycket om dina dikter Herr Ferlin!

En helg i augusti

Utställningen ja! Min första utställning någonsin hade jag tillsammans med min kompanion Simon Jannerland på Fiskebäcks museum och det hela såg ungefär ut så här:

konstnärerna hade tvagat sig och gjort sig fina med exempelvis halsband och vattenkammat hår.

Det kom riktiga människor till utställningen för att se vad vi hade skapat. 

Det var gemytligt i museet må ni tro

Konstintresserade damer från bygden

Man hade trevligt

Och man fick berätta för folk om sin konst. Det var extra roligt att få höra vad andra människor såg i konsten. Ibland något helt annat än vad man själv tänkt.

Som ni ser är Simon lyckligt ovetandes om att han snart kommer att fångas i stor håv.

Man betraktade konsten med stor iver

En moster kom dit

ett samtal om vikten av att jobba deltid hanns med... 

Någon pustade ut efter en lång vecka

och tog sig lite fika

Våfflor närmare bestämt

Fin mor och svärmor hjälpte till i köket. Tack till er och papporna för hjälp. Och Johanna som fotograferade. Och mostrar som bakade. Det var en helg som på det stora hela fick mig att känna stor tacksamhet.

Nu undrar förstås ni som inte var där vad det var för konst vi ställde ut. Då kan jag meddela att jag kommar visa upp verken lite pö om pö här på bloggen. Så välkommen åter!

Konstutställning

Tro inte att jag legat på latsidan bara för att jag inte bloggat så mycket över sommaren. Det har filats på en utställning och jag har inte riktigt känt för att visa allt här innan den har ägt rum. Men idag ska det alltså ske. Jag och Simon-vännen har vår första gemensamma utställning. För mig är det första någonsin. Det pirrar lite nu...

Kl 17 idag fredag öppnar vi upp utställningen på Fiskebäcks museum i Fiskebäcks hamn. Vi håller på tills ni vill gå hem.
Lördag och söndag har vi öppet 12-18. Välkommen in! (Jo, det finns fika också)

Födelsedags-maraton

Fem av åtta personer i vår familj fyllde år under juli månad. Detta medför en ökning av frekvensen på meningen: Viktoria, kan inte du rita ett kort? En klassiker! Ibland kommer den fem minuter innan presentöverlämnandet. Då muttrar jag bittert för mig själv och lommar iväg efter papper och penna. Men för det mesta älskar jag att rita kort. Detta fick pappa. Han blev skrämmande lik Alfons Åberg. För er som känner min familj kan ni roa er med att gissa vem som är vem på bilden.

Miss Marple

Jag har lovat mig själv att aldrig bli en sån som ursäktar sig för dåligt bloggande. Så det ska jag inte göra nu. Istället kan jag berätta att så här såg jag ut förra veckan. Jag praoade som detektiv och det var helt fantastiskt!

Å ena sidan...

På svensk mark igen! Vi landade på glamorösa flygplatsen i Säve på måndagens morgon. Den är ett plåtskjul. Lite som i Bernard och Bianca. Igår gick jag hårt ut med svenskheten och spenderade en dag på Ullared. Bästa köpet: USA-sockar. Har inte använt det sen jag var 9 år. Nostalgi-rush!

Hamnade i morse framför föräldrarnas dator och började titta igenom gamla bilder från semestrar och annat. Hittade då dessa två som jag gjorde under bildlärarutbildningen. De handlar om det inre samtalet man har med sig själv. Ska jag göra si eller så? Tragglandet, funderandet, ältandet. Fy så träligt det kan vara. Särskilt när tanken upprepade gånger går i exakt samma bana. Tänka och fundera är en sak. Trivsamt, nödvändigt och oundvikligt. Men när ältandet kommer in i bilden. Då vill jag inte vara med mer. Blä.

Batman

Vilken upplevelse! Den gamla Batman-serien sänds nu på en av våra Engelska kanaler. Den man såg när man var liten och tyckte var jätteläskig. Att få se den nu, tjugo år senare innebär att den inte är lika läskig, men otroligt underhållande och rolig. Allt är så sjukt överdrivet och enkelt. Den onde är ond och har ett ruskigt elakt skratt så att vi verkligen förstår och kan vara säkra på att han är ond. Den gode är god och att han dessutom har en fladdrande mantel och en duktig hjälpreda känns mycket tryggt. För mig som tycker att det oväntade är obehagligt är detta verkligen den perfekta serien! Dessutom är allt så färgglatt. Det finns nog ingen annan serie som har en sådan egen estetik som just Batman har.

Batman fick ett samtal i den röda telefonen. Classic!

En dam blev förvånad, lysande skådespel!

Den läskigaste film-boven, alla kategorier!

Tur är det också att vi får veta hur varje slag i slagsmålet låter. Just här var det Kapow.