VINGSLAG

VALLMO

Graciösa varelser är de, där de vajjar i vinden. Glad sommar!

AVSLÖJANDET

Jomen, då kan jag väl avslöja min lilla hemlis från igår då. Jag ska få vara med på utställning! Med två andra gummor. Det blir alltså tre små gummor allt som allt om jag räknat rätt. Jag kommer att visa upp målningar och illustrationer. Mina vänner Malin och Maria kommer bidra med stickat, virkat, sytt, snickrat, knåpat, knypplat o.s.v. Ja, dom har många strängar på sina lyror helt enkelt.

Väl mött, folk och fä!

YTOR

Vad har vi här då, undrar ni. Två ytor svarar jag. Två ytor som är beskurna ur ett större sammanhang. Men jag kan inte visa än, för de är (åh vad jag har längtat efter att skriva detta) en del av ett SUPERHEMLIGT projekt. De stora bloggerskorna som jag följer gör ofta så här. Skriver om hemliga projekt som ingen får veta något om, men som man ändå MÅSTE få skriva lite om, så man skriver helt enkelt att man inte får skriva om DET, men att DET ändå finns. Och vi där på andra sidan, i det ljusblå skenet av en annan skärm, i en annan del av Köping, bara förgås av nyfikenhet inför detta stora, hemliga som ofta visar sig vara att bloggerskan jobbar på en egen bok. En kaffebordsbok.

Men mitt hemliga projekt är inte en bok. Och jag kanske förresten berättar vad det är i morgon. Jag kände bara för att vara viktigpetter för en dag.

DINO

Idag sitter jag och försöker skissa fram en ny Dino-serie till barntidningen Just dé. Det går lite långsamt tycker jag. Bebisen i huset är minst sagt sällskapssjuk. Sällskap i form av leksaker duger inte. Äkta människor av kött och blod ska det va. Jag drar således slutsatser om att ungen måste vara ett ovanligt socialt barn. Ett under av vänskapliga egenskaper. Ja, så måste det vara. Här är två Dinosar from the past. För övrigt skulle jag nog varit en Diplodocus om jag var en dinosaurie. Det verkar härligt att röra sig så långsamt som de gjorde (källa: Jurassic park).

FYLLA ÅR

Min man Simon fyllde år förra veckan. 

Vi har utvecklat en födelsedagstradition med tematiska tårtor. Förra året önskade Simon sig en tårta med temat Sience fiction skräck. I år var det dags för tema Kanadensisk vildmark. Ur tårtan växte en skog med Björn i. Dessutom gjorde jag en jägare i marsipan som siktade sitt gevär mot björnen. Men han var så ful så honom tänker jag då inte visa upp här.

BESKYDD

Här kommer en tydligare bild på målningen man skymtar på staffliet från förra inlägget. Det har, av naturlliga själ, blivit en del måleri på temat mor och dotter på sistone. Här har vi en mor som leder sitt barn över vägen. Jag tror att jag eventuellt kommer att leda Stella över vägen fram tills hon fyllt trettiotvå år. Så känner jag i alla fall när jag tittar in i de där klotrunda ljusblå ögonen. 

ATTELJÉN

Varje fredag tar jag det här lilla knyttet med mig till mitt föräldrahem. Där finns eminent barnvakt och nybryggt kaffe.

Färgerna, kladdet och skaparglädjen ligger där och bara väntar på mig

Jag har fått min egen atteljé!

GULDKANT

Denne farbror fick bli inramad av guldkant. Den lilla ramen fann jag på en loppis. Nya illustrationer i gamla ramar är bra skit.

TRIKÅMANNENS FÖDELSE

Mannen från förra inlägget är som sagt sprungen ur en annan teckning, nämligen den här. Kaffekoppsdoppet kallar jag denna bild. Men oroas ej. Kaffet som ryms i koppen är bara ljummet. Jag kan intyga att ingen kom till skada vid det gestaltade tillfället.

GYMPA

Denne man föddes som en detalj i en större teckning. Men jag märkte att han behövde mer utrymme än så. Hans energi liksom pockade på och jag fick lov att ge honom en egen plattform för sina gymnastiska övningar. Det är nog bäst att ge denne man vad han vill ha. Annars blir han odräglig, det har jag på känn. 

INDIANFÅGLAR

FRANKAN

Idag för ett år sedan blev jag faster för första gången. Det är Franks första födelsedag! När han föddes hade jag redan åkt till England för terminsstart på konstutbildningen. Så det tog fram till jul innan jag fick se honom. Men när jag väl fick se honom så var det fest vill jag lova. Grattis till min brorson, med de mörkaste vackraste ögonen på denna jord!

HAMMOCK

När jag var hemma hos min moster som tagit över min mormor och morfars gamla hus fann jag en kär gammal vän: hammocken! Den stod i ett skuggigt hörn av trädgården, precis jämte plommonträdet som nu bar mogen frukt. Där satt jag och njöt och funderade på vart i allsin dar alla hammockar har tagit vägen. De är ju så förträffliga ting. När jag en vacker dag blir med trädgård -då ska där finnas en hammock. Men tills dess får jag nöja mig med att drömma om den och placera mina ritade fröknar i en på papper.

VIKTORIA TYCKER TILL

Koltrastar ska vara feta tycker jag.

PERFECT MATCH

Jag köpte en ny svart tuschpenna. Den gav mig lusten att rita pilliga mönster. Ibland är det så gött att bara få vara lite monoton i sitt skapande. 

10 ÅR

Emma och Waldemar har varit gifta i tio år i sommar. Emma beställde därför ett porträtt på de båda av mig. Så här blev det. Grattis Emma och Walle! Själv har jag varit gift i tre år. Visste ni att treårig bröllopsdag är läderbröllop? Och när man varit gift i sex år firar man sockerbröllop. Då tänker jag önska mig en megastor spättekaka av Simon. En som man kan bo i. Tänk vad bra att kunna ta en tugga av sin vägg om man blev lite hungrig. Smidigt!

WEDDING DAY

Tidigt i våras fick jag och Simon ett litet inbjudnings-uppdrag. Det handlade om våra vänner Cara och Thoms bröllop. Jag illustrerade och Simon fixade grafiken. Jag lärde känna Cara under Englandsåren. En dag tog hon med oss till ett fantastiskt ställe som hette Holy Island. Det låg ungefär en timmes biltur bort från Newcastle. Cara hade även bjudit in en vän från Skottland på utflykten. Thom hette han. Vi hade en fantastiskt trevlig dag och några veckor senare fick jag veta att Cara och Thom var ett par. Jag och Simon hade alltså äran att vara förkläden på deras första dejt, men utan att riktigt förstå det då.

Idag gifter de sig. Det är lite tråkigt att inte kunna vara med, för jag har aldrig förr varit på ett bröllop där brudgummen bär kjol... (kilt)

HÅLET

En bild till en tidningsartikel. Det handlar om den meningslöshet vi människor kan känna över livet. Som ett tomt hål i vårt inre. Artikeln belyser det viktiga i att tro på något som är större än sig själv. Så länge jag kan minnas har jag trott på detta "något större än mig själv". Trott på Gud. En kraft, en närvaro som har hjälpt mig så många gånger. Nils Ferlin beskriver honom så vackert:  

Kan du höra honom komma - ej i buller och gny,

ej i tordönets dunder
Nej, han vandrar i sin örtagård lik himmelens sky
i morgonens solstänkta lunder

Kan du höra honom komma, att han kommer som en psalm
- så mjuk och så drömmande stilla
han vandrar dig till mötes i dagarnas kvalm
och han vill dig inte alls något illa.

Ty han talar ej latin som den grå teologin
vilken halkat på sin egen halhets halka
Men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka

STELLA

Vi fick en Stella!