Föräldrahemmet. Det är något särskilt med det. Det är samma hus som står där år efter år. Men tiderna är olika och varje tid har något alldelles särskilt att erbjuda.
Barndomen. Livet är enkelt -precis som konsten. En lycklig tid då tydligen himlen alltid var blå.
Under bildlärarutbildningen gjorde jag ett projekt om förändring. Jag använde klänningar jag haft sen jag var liten för att gestalta förändring och tid som gick. Det blev en film av det. Men också denna klänningsinstallation. Jag sydde ihop alla klänningar i en enda lång svans och hängde ut genom fönstret. Klänningarna blev liksom en tidslinje. Tanken var att visa att tiden som går gör att barnet växer upp och tillslut tar sig ur föräldrahemmets trygga vrå. Jag tycker dock att detta ser ut som ett rymningsförsök från ett fängelse. Föräldrarhemmet har kanske aldrig varit ett fängelse, men här längtade jag uppenbarligen uuuuut!
Detta är ett tredje perspektiv på hemmet. Det är en lite suddig bild tagen med en mobilkamera. Ändå tycker jag att den är fin för jag tog den vid jul då vi kom hem efter första halvåret i England. Jag hade längtat mycket hem och jag tycker nästan att man kan se det i bilden. Huset ser otroligt inbjudande och mysigt ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar