Tre saker jag saknar i detta nu

1. Min cykel. Har ingen cykel här i Newcastle. Men hemma i Sverige har jag en superfin. Vi är väldigt tighta min cykel och jag. Återseendet kommer att bli emotionellt och kanske fäller jag en tår medans hon droppar en svart liten oljeskvätt.

2. Lakrits. Och salt ska det va. Malacos salta fiskar är något jag drömmer om minst fem gånger varje dag.

3. Sjunga i kör. Detta har jag gjort mycket i mitt liv. Men nu var det längesen. Under mina tonår sjöng jag i en ungdomskör i kyrkan. Jag och min syster stod alltid på samma plats i högra flanken. Vi sjöng hellre högt än bra och så blev vi alltid på ett sådant fnittrigt humör när vi övade. Det var som om något flög i oss varje gång. Det smittade av sig till Pontus som stod längst ut på högra flanken på killarnas rad. Vi måste ha varit otroligt jobbiga.

Ja hallå?

Jag har aldrig varit någon vidare stor telefonmänniska. Faktum är att jag snarare har telefonskräck och tycker att det många gånger är ytterst obehagligt och skrämmande att telefonera. De här damerna däremot, de kan tala i evigheter. Hon längst ner är en sån som använder händerna och gestikulerar även när hon talar i telefon. Det är en härlig egenskap. Ungefär som att tok-sminka sig när man bara ska va hemma och plugga en hel dag. Ingen ser det, men det gör ändå dagen lite festligare.

Lugnet före stormen

Skolan är avslutad för detta läsår. Men vi dröjer oss kvar i England för kvällar som denna.

Det finns tid för skapar-ro. Min vän Lotta undrade varför vi inte kommit hem än. Jag sa: för att vi får saker gjort här. Då sa hon: Jag tycker ni ska komma hem och inte få saker gjort. Det var fint sagt tyckte jag. Vi ska bara knapra på England lite till. Sen kommer vi hem. Då ska jag häva i mig Sverige med stor aptit! 

Titta, vilken knasig lås-anordning vi har på fönstret.

Kronärtskockan och dess ädla form

Kronärtskockans ädla form dröjer sig kvar i min fascination. Den ser ut som en blomma men är en grönsak. Den är vacker och rustik på samma gång. Min Simon som ju också målar, ritar och har sig har redan gått igenom en liknande kronärtskocksfixering i sitt konstnärskap. Ofta kommer jag på att sådant jag ritar kan spåras tillbaks till sånt som han har gjort. Fast i början tror jag att det är min egen brillianta idé. Det är roligt så länge det varar... 

Fortplantning

Har ritat lite kort till vänner därhemma som fått bebisar. Faktum är att när jag kommer hem till Göteborg nästa gång finns det hela tre bebisar som är helt nya och som jag aldrig träffat förut. Och i september kommer en som jag ska vara faster till!

Personer

De här personerna glodde stint på mig när jag öppnade ett gammalt block igår. Vad vill de egentligen? Creepy!

Stick-utställning!

En mycket fin grej med läsåret som gått är alla konstutställningar jag fått uppleva. Denna var nog en av de roligaste! Det är en stick- och virkutställning som jag såg nu i våras. Fantastiska stick-versioner på kända konstverk. På vägen upp i hissen i byggnaden som huserade utställningen träffade jag en gammal tant. Hon hade hört om utställningen på TV och bestämde sig för att klara att ta sig dit på egen hand trots hennes skröplighet. Hon hade själv stickat mycket i sitt liv, men nu var hennes händer för stela. Hon var i eld och lågor över utställningen. "It´s amazing" sa hon vid varje nytt konstverk hon fick se. Mitt hjärta gick itu en aning över denna lilla fina tant. 

Dante Gabriel Rossetis "The Daydream" Den till höger är alltså stickad.

Andy Warhols "Marilyn"

...och sen blev jag i eld och lågor, för det var någon fantastisk person som tagit sig an att göra Gustav Klimts "The Kiss"

Här är den stickade versionen. Lite suddig tyvärr, men skåda detaljerna! Ett fantastiskt hantverk! 

Yep. Och efter en evighet av väninnor som anordnat stick-klubbar och tagit sig igenom det ena komplicerade mönstret efter det andra, gick jag slutligen med på att göra ett försök på den klassiska nybörjarsjalen... Tänk att den blev färdig till slut. Stolt är jag, men lyfter på hatten fjorton gånger om för personer som tar sig an att sticka en Gustav Klimt eller en Andy Warhol.
Respekt!