torsdag 12 april 2012

Hope I




Gustav Klimts målningar är så förföriskt vackra. Klimt kunde verkligen måla kroppar på ett uttrycksfullt sätt. Han skapade mönster fulla av energi och skönhet och valde kompositioner och vinklar som inte alls känns självklara. Jag har under mitt senaste konstprojekt dragits lite åt krokimåleri. Eftersom vi i min utbildning enbart haft män som modeller har jag längtat lite efter att få måla kvinnor istället. Dock ville ingen klasskompis ställa upp som modell... Så det fick bli lite semi-kroki. Ni får se senare.

Jag läste en fin liten anekdot om modellen som Klimt använde till Hope I (bilden ovan). Denna rödhåriga, skira kvinna var en av Klimts favoritmodeller. En dag kom hon inte till hans ateljé  längre. Han sände då bud efter henne men hon dök ändå inte upp. Till slut gick han själv hem till henne och fann att hon hade en växande mage. Hon ville inte bli avmålad i detta tillstånd. Men Klimt han tjatade och tjatade och till slut gav hon med sig. Resultatet blev målningen Hope I. Klimt lär ha sagt om modellen i fråga att hennes rumpa var vackrare än någon av hans andra modellers ansikten.


4 kommentarer:

  1. Roligt att få lite historia om tavlan. Tur att hon inte gav med sig direkt utan att magen hann bli riktigt stor och fin. Hon är väldigt vacker men gubbarna i bakgrunden är läskiga tycker jag. Kram Maria

    SvaraRadera
  2. Åh, Klimt! Vad jag gillar denna konstnär! Lite mörkt och naturligt och fint. Såg Kyssen i Wien, det tog andan ur mig. Det är ju en gammal favorit. Mycket annat fanns där, lika fint som Kyssen, men jag är dålig på namn. Synd på krokimodellerna. På estetiska minns jag att vi hade flest kvinnor, vi var så glada och ovana när vi väl fick en man som modell, att vi var ett gäng som helt fastnade med blicken på hans enorma penis. På detta var han rödhårig...ja, du förstår, inte ens den mest allvarsamma konstnären hade låtit bli att förundras. Få skisser blev gjorde under den lektionen, minns jag.

    SvaraRadera
  3. Maria, jag tycker också att gubbarna i bakgrunden är läskiga, men ändå står hon där med sin underbara mage och representerar hoppet i en lurig värld... Det gör henne ännu finare på nåt sätt.

    Marcela, jag avundas dig nåt så gruvligt över att du fått skåda kyssen. Och fy skäms för att du fnittrat dig igenom något så allvarsamt som krokimålning! Det är helt oacceptabelt!

    SvaraRadera
  4. Något fnissade var det inte tal om. Mer paralyserade stod vi där.

    SvaraRadera