En bild till en tidningsartikel. Det handlar om den meningslöshet vi människor kan känna över livet. Som ett tomt hål i vårt inre. Artikeln belyser det viktiga i att tro på något som är större än sig själv. Så länge jag kan minnas har jag trott på detta "något större än mig själv". Trott på Gud. En kraft, en närvaro som har hjälpt mig så många gånger. Nils Ferlin beskriver honom så vackert:
Kan du höra honom komma - ej i buller och gny,
ej i tordönets dunder
Nej, han vandrar i sin örtagård lik himmelens sky
i morgonens solstänkta lunder
Kan du höra honom komma, att han kommer som en psalm
- så mjuk och så drömmande stilla
han vandrar dig till mötes i dagarnas kvalm
och han vill dig inte alls något illa.
Ty han talar ej latin som den grå teologin
vilken halkat på sin egen halhets halka
Men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka
Nej, han vandrar i sin örtagård lik himmelens sky
i morgonens solstänkta lunder
Kan du höra honom komma, att han kommer som en psalm
- så mjuk och så drömmande stilla
han vandrar dig till mötes i dagarnas kvalm
och han vill dig inte alls något illa.
Ty han talar ej latin som den grå teologin
vilken halkat på sin egen halhets halka
Men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar